Snart är det Stockholm Pride, och då är några debattörer fram och ska prata om hur man kan inkludera personer som inte är hetrosexuella eller födda i det kön folk tror det de är. I all ära jag har inget emot att de vill föra talan för denna grupp, absolut inte. I Sverige är folk ändå väldigt toleranta (vet att det finns undantag), och kändisar från Catilyn Jenner bidrar faktiskt också till att öka toleransen.

Men varför ska alltid HBTQ-peronser vara en grupp som det ska vara så synd om och handlar det om utanförskap ska det alltid handla om denna grupp? Det finns faktiskt andra grupper i samhället med.

Jag själv har alltid haft känslan att jag inte passar in någonstans, även idag har jag den känslan ofta. Jag må vara hetrosexuell och svenskfödd och se ut vilken tjej som helst, älskar smink och kläder (hej normen). Men tvärtom vad många tror tänker jag ofta på att jag är annorlunda. Hela min skoltid vart jag retad för att jag inte var som mina klasskamrater jag ver mer intresserad av historia än kläder och killar. Jag var en klassisk plugghäst. När jag gick i gymnasiet hade jag bara kompisar med rötter i Melannöstern, och jag kände mig faktiskt mer accepterad av dom än av mina svenska skolkamrater.

Idag är jag gift en en man från en annan kultur. Min man har rötter i en etnicitet som inte alltid ses med blida ögon av gemene man. När vi blev tillsammans förlorade jag hela min umgängeskrets, och det var en umgängeskrets som jag då uppfattande som öppen och tolerant. Tji vad fel jag hade. När vi är på stan tillsammans, speciellt i mindre stöder så tittat folk något så enormt på oss. Men det är det inget som det talas om .

I Sverige får man inte vara annorlunda på fel sätt, är man annorlunda på rätt sätt så är det okej.